Är det politikerförakt eller ett politiskt folkförakt?

av | 23 juli, 2018

Det kan nästan ses som en fråga om hönan och ägget. Vilket kom först? I synnerhet på sociala medier ser vi nu dagligen påståenden ifrån främst S, V och MPs väljarkårer om ett allt mer utpräglat politikerförakt med den typiska syndabocken utpekad i form av Sverigedemokraternas väljare och kandidater.

Patrik Engellau skriver på bloggen ”Det Goda Samhället” om uppkomsten av detta nya politikerförakt och försöker ge sin syn på hur detta uppkommit och präglar vardagens Sverige allt mer tydligt.

Engellau skriver; ”Sedan hände något mycket märkvärdigt. Precis när det hände vet man inte. Men gradvis upplevde samtiden att politikerna konstituerat sig som ett eget intresse med starkare bindningar mellan sig än var och en hade med sina väljare. En socialdemokratisk politiker kunde således ha mer gemensamt med en moderat politiker än någondera av dessa hade gemensamt med de väljare som de förväntades representera.

Folkföraktets uppkomst

Jag håller personligen med Engellau i hans analys om att politiker som knyter starkare band mellan sig själva än med sina väljare är dömda att fastna i ett slags ’förening för inbördes beundran’ och de förlorar till slut den välbehövliga kopplingen till väljarna och den verklighet dessa lever i. Härav uppstår det påtagliga föraktet för folket utav de styrande som med sitt luddiga språk framstår som avsiktligen vilseledande i den förda retoriken.

Jag tror det är oerhört svårt för en välavlönad statsminister att sätta sig in i hur livet ter sig för en svensk fattigpensionär, en utklassad 50-åring utan A-kassa eller en student som kämpar sig igenom gymnasiet för att försöka förbättra sin egen tillvaro. Hur förklarar vi annars att den innevarande regeringen endast höjer pensioner med 600 kronor och samtidigt tar bort bostadstilläggen i nästa andetag? Hur kan man annars förklara att studiestödet inte höjts med mer än 100 kronor på tre år? Allt medan energiskatter, priser, kostnader och vårdavgifter höjs i en allt snabbare takt.

Delaktigheten, Integrationen och Självkänslan

Till skillnad från Engellau är jag mer benägen att påstå att de som verkligen kan komma betyda mycket för landets utveckling inte är medelklassen. Denna medelklass är alltför upptagen för att hinna sätta sig in i politikens turer och frågor, utom i de fall det berör deras anställning och jobb i vardagen. Detta problem kan även förekomma med övertydlighet i fallet studenters insyn i studiepolitik eller de äldres insyn i pensions och vårdfrågor eller småbarnsföräldrars förståelse för problemen i skola och barnomsorgen.

Jag ser alltså inte ett större inflytande av en växande medelklass utan en större delaktighet utav hela det svenska folket för de problem Sverige som nation har att kämpa med. Alla individer behövs och folkets delaktighet i styret av landet måste återupprättas.

Det förefaller som om alla förespråkare för gruppen, teamet och det allmännas styrka förlorat kopplingen till att alla grupper består av enskilda individer. Utan individerna kan inga grupper uppstå och alltså inget samhälle existera. Den enskilde individens rätt till ett ökat självstyre måste tillgodoses då vi inte alla är stöpta i samma form. Allt detta är direkt beroende av en samlad delaktighet av alla i samhället vilket leder till ett absolut fokus på integreringen, språket, kulturen och alla andra delar som gör oss till ett fungerande samhälle. Bortser vi ifrån att betrakta dessa faktorer så upphör vi mycket snart att vara en fungerande nation vilket även visar sig i den tilltagande mängden riskzoner i Sverige.

Slutsats

Jag kan bara konstatera att det inte är så enkelt som Engellau gör gällande i sin krönika då han säger ”Det är vårt eget fel”. Det är ett delat ansvar mellan föraktfulla politiker med betoning på de traditionella partiernas närmast självgoda maktintressen och den allt mer åsidosatta och maktlösa befolkningen som inte får ge uttryck för sitt missnöje genom en allt skarpare inskränkning av yttrandefriheten vilket vi sett tydliga exempel på under större delen av detta årtusendes inledning.

Med uppkomsten av Internet, sociala medier och den uppenbara inverkan så kallade nät-troll har i dagens politiska debatter är det i det närmaste en omöjlighet för nya partier och dess kandidater att göra sig hörda i sakfrågor på sociala nätverk.

För Projekt Sanning
Mikael Jörgenstam

Källref.

https://detgodasamhallet.com/2018/07/23/skogsbranderna-ar-nog-sista-spiken-i-kistan-for-politikervaldet/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *