Sverige måste utvisa fler våldsbrottslingar

av | 4 augusti, 2018

Sofie Löwenmark skrev i sin krönika igår att “Sverige måste utvisa fler våldsbrottslingar. Att grova våldsbrottslingar får chans på chans, medan Sverige tvångsutvisar människor på grund av bagatellartade missar från arbetsgivare.”
Visst stämmer detta, människor som arbetat och skött sig har blivit utvisade för att de inte tagit ut tillräckligt med semester. Att de inte varit tillräckligt försäkrade av det företag som de var anställda på när de fick sitt första arbete här i Sverige.
Medan sedan våldtäktsmän inte utvisas för att de har anknytning till Sverige och av “humanitära skäl”.

“För drygt ett år sedan dömdes tre unga män i tingsrätten för en gruppvåldtäkt av en tonårsflicka i Stockholm. Åklagaren hade även yrkat på att två av männen skulle dömas till utvisning. Men så blev det inte. Trots att rätten slog fast att brottet var tillräckligt grovt för att motivera utvisning fick männen stanna. Detta på grund av männens anknytning till Sverige och “humanitära skäl”.
Det mest upprörande är inte fallet i sig, utan att det är så vanligt att utlänningar som döms till våldsbrott ändå får vara kvar i Sverige. Inte ens var femte dömd våldtäktsmän, som var folkbokförd i Sverige när brottet begicks, döms till utvisning, enligt Brås rapport om utvisningsärenden på grund av brott 2000-2014.

För grov våldtäkt mot barn var siffran ännu något lägre: 17 procent. För grov kvinnofridskränkning samt dråp utvisades endast sju procent i samma grupp. Inte ens vid morddomar utvisas en majoritet av de dömda som är skrivna i Sverige. Sex av tio som berövat någon livet får stanna i alla fall.
Men inte ens en livstidsutvisning innebär med säkerhet att människor i Sverige går säkra för dessa våldsbrottslingar. Det finns subtila juridiska kryphål som gör att grova brottslingar kan bli kvar i landet. År 1995 dömdes Amir Zamani, i dag 52 år, till livstids utvisning för grovt narkotikabrott. När hans fängelsestraff avtjänats förpassades han till Iran. Drygt ett år senare var han dock tillbaka i Sverige och ansökte åter om asyl.

Då påbörjades ett rättshaveristiskt spektakel som inte borde vara möjligt. Zamani ansökte gång på gång om nåd hos regeringen gällande hans utvisningsdom. Varje gång pausades hans utvisning i väntan på att hans ärende återigen skulle utredas. Under tiden bistod socialtjänsten honom med bostad och bidrag. Under drygt två decennier kunde Zamani på detta sätt fortsätta att begå och dömas för brott i Sverige. Från år 2000 förekommer han nästan 20 gånger i polisens belastningsregister. Samtidigt har han fått det ena tidsbegränsade uppehållstillståndet efter det andra.
I maj i år dömdes han slutligen till 16 års fängelse och utvisning för mord för att ha stampat ihjäl 60-åriga Eva Engberg i Umeå i hennes eget hem. Huruvida utvisningen verkligen kommer att verkställas återstår dock att se.

Att det kan föreligga hinder för utvisningar är en sak, men att fortsätta ta lika stor hänsyn som i dag till gärningspersonens anknytning till Sverige är inte rimligt. Grova brottslingar måste få ta konsekvenserna av sina brott även om de har få släktingar eller utkomstmöjligheter i sina hemländer.
Brå:s studie visar dock att utvecklingen går åt helt fel håll på den punkten. De senaste fem-tio åren har andelen utländska medborgare som döms till utvisning närmast halverats. Det inger inte förtroende och riskerar till syvende och sist att drabba alla oss med invandrarbakgrund.
Sverige, som kontinuerligt tvångsutvisar hederliga människor på grund av bagatellartade missar från arbetsgivare, måste helt enkelt bli bättre på att utvisa grova våldsbrottslingar.”

Så vad säger detta om Sveriges rättssamhälle, vad säger detta om den rättsskipningen som vi har här i våra domstolarna?
Men än mer vad säger detta om de politiker som stiftat dessa lagar, lagar som inte går att använda sig av, lagar som bryter mot andra lagar och så vidare, vad säger detta om Sverige och svenska lagar?
När livstidsutvisade kommer tillbaka till Sverige efter endast ett år och söker asyl, när sen samme man söker nåd hos regeringen gällande sin utvisningsdom, varje gång detta händer pausas utvisningen och han kunde leva gott på socialtjänstens bidrag, alltså på våra skattemedel, han bodde på våra skattemedels bekostnad.
Är detta rätt, frågar jag mig, är det rätt att samma person kan leva och fortsätta begå brott här i landet utan att vara svensk medborgare och ändå få stanna kvar?

Likaså är det rätt att utlänningar efter att de begått grova våldtäkter inte blir utvisade för att de har anknytning till Sverige eller att det av “humanitära skäl” inte går att utvisa dem.
Vad säger detta om Sverige för dem som kommit hit för att begå brott?
Enligt mig säger det att det är fritt fram att göra vad du vill om du är utländsk medborgare, om du under all förmodan skulle straffas med utvisning, kan du hänvisa till att jag har anknytning till Sverige. Eller så kan du säga att av “humanitära skäl” kan ni inte utvisa mig för i mitt hemland är det så fattigt och eländigt, eller att jag begick brott där nere och ett straff väntar på mig där. Ett långt värre straff än det jag fått här.
När det hänvisas till att spöstraff eller dödsstraff väntar på dem då får de så klart stanna här och leva på våra skattemedel under resten av sina liv.
Är det rätt eller fel att låta sådana få stanna i Sverige medan Sverige tvångsutvisar människor på grund av bagatellartade missar från arbetsgivare?

https://www.expressen.se/ledare/sofie-lowenmark/sverige-maste-utvisa-fler-valdsbrottslingar/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *