Faktum är att Sverigedemokraterna, där vi nu befinner oss, inte kommer att försvinna oavsett vad man gör

av | 6 augusti, 2018

Några tankar om den alltjämt förhärskande ideosynkratiska låsningen i förhållande till SD, som alltjämt ger upphov till kontraproduktiva tilltag och missriktade försök att stänga partiet ute från det offentliga samtalet – nu senast i form av RFSL:s omogna påhitt att ersätta SD:s partiledare med en uppblåsbar elefant i en debatt (om man nu kan kalla övningen för ”debatt”, när avvikande åsikter inte tillåts att föras fram) där samtliga övriga riksdagspartier, och dessutom det bisarra ytterlighetspartiet Feministiskt initiativ, bjudits in att delta.

Låt mig börja med att framhålla att jag har, eller snarare har haft, förståelse för oviljan att ha något samröre med SD. Partiets rötter, som man fortfarande inte tagit itu med genom den vitbok som nu länge aviserats (att man inte skulle kunna få tag på en historiker som kan ta sig an uppdraget börjar kännas som en tämligen skral ursäkt), är onekligen avskräckande. Den som på 1980-talet har försökt föra ett resonerande politiskt samtal med tvättäkta BSS-are förstår vad jag menar. Det skoningslösa och vettlösa hat man möttes av när man som ung frihetlig idealist försökte tala med sådana individer sätter sina spår.

Icke desto mindre är det i många bemärkelser en återvändsgränd och ett mycket stort misstag att utgå ifrån att dagens SD och partiets raison d’etre i samtiden bottnar i det hatet. Den utgångspunkten, och varje strategi som bygger på den, leder väldigt fel. Det visar SD:s enorma tillväxt trots de många försöken att mota tillbaka partiet med hjälp av just sådana strategier.

Partiets attraktionskraft idag bygger nämligen inte på främlingsfientlighet (ty en femtedel av Sveriges väljare är knappast främlingsfientliga) utan på missnöje. Missnöje med övriga riksdagspartiers misslyckanden, uraktlåtenhet och oförmåga att ta tag i centrala politikområden och allvarliga samhällsproblem. Utan detta hade SD varken haft livsluft eller grogrund.

Dagens SD är således, trots dess avskräckande rötter, något annat än de otäcka främlingsfientliga företeelser vi som var med minns från 1980-talet. Att partiet fortsatt må attrahera personer med åsikter på ytterlighetskanten ligger i naturen för ett parti som bygger på missnöje och vars affärsidé är att utmana ett politiskt etablissemang. Så mycket viktigare då att visa uppskattning för partiets åtgärder för att stävja sådana ytterlighetsyttringar. Således är exempelvis SD:s uttalade nolltolerans mot rasism hos dess medlemmar och företrädare inget att raljera över, utan något att välkomna. Sak samma gäller de personer knutna till partiet som visat prov på intellektuell hederlighet och genuin vilka att föra sansade samtal (två omedelbara exempel baserade på mina egna erfarenheter är riksdagskandidaten Jonas Andersson och riksdagsledamoten Paula Bieler).

Det är dags för alla som är politiskt verksamma och intresserade att inse att SD inte kommer att försvinna bara man stänger dem ute, viftar med rätt flaggor och låtsats som att de inte existerar. Faktum är att SD, där vi nu befinner oss, inte kommer att försvinna oavsett vad man gör. Ty det har de etablerade partierna, och stora delar av svensk media, sett till genom sina kontraproduktiva försök att under lång tid ignorera eller förringa allvarliga brister i svensk migrationspolitik.

Eftersom SD således, åtminstone inom överskådlig framtid, kommer att vara en kraft att räkna med i svensk politik är det bästa man kan hoppas på att det blir ett bättre parti som förmår att attrahera fler vettiga företrädare.

Det är då också hög tid att det etablerade politiska Sverige slutar upp med barnsligt poserande och istället visar prov på lite vuxenhet och mognad. Och vuxna och mogna människor är förmögna att föra sansade samtal, även med sina meningsmotståndare.

Av Carl Lindstrand

En reaktion på “Faktum är att Sverigedemokraterna, där vi nu befinner oss, inte kommer att försvinna oavsett vad man gör

  1. Gudrun Ekstrand

    Att för en kvinna visa delar av sin kropp utan “skydd” är omoral i stora delar av världen. Bröst, navel, underliv, ben, hår, armar och ibland händer och ansikte. Den som blottar sig lockar män och överfallen mot kvinnan blir då hennes egen skuld. Våldtagna kvinnor hade i dessa länder två val, att gifta sig med våldtäktsmannen eller ta sitt liv. Delat av detta har funnits även i Sverige. Minns “Hon dansade en sommar” med Ulla Jakobsson med nakna bröst! Skandalsuccé!

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *