Pride, del 1: Varför upphöja avvikelse till norm?

av | 22 augusti, 2018

DEL 1: DEN DIKTATORISKA PRIDE-AGENDAN: SEXUELLA EXTREMISTER SOM VILL UPPHÖJA VULGARITET TILL NORM.

I korthet: HBTQ-etablissemangets inflytande i det svenska samhället har för länge sedan passerat en anständig och rimligt balanserad nivå. Hotet ökar dels mot den trygga uppväxt de allra flesta barn trivs i och mår bäst av, i kärnfamiljens hägn, dels mot den lagstadgade norm i skolan som kräver att hänsyn tas till pojkars senare mognad och större fysiska aktivitetslust. Men HBTQ –företrädarnas konsekvent vänsteristiska ställningstagande och provokativa lust att utmana heterosexuella svenskars känsla för anständighet och god ton innebär också att vi får en förvrängd bild av vad de sexuellt avvikande i genomsnitt står för. De politiskt avvikande i n o m den sexuellt avvikande gruppen är i själva verket utsatt för ett massivt åsiktsförtryck. Vi behöver nu en andra HBTQ-revolution, där de sexuella extremisterna avsätts som de homosexuellas diktatoriska företrädare. Först då, och när avvikelse i sig är accepterat som en sådan, utan att upphöjas till norm, kommer alla våga komma ut.

*

Pride = åsiktsförtryck

Pride-festivalen, Sveriges troligen mest åsiktsförtryckande evenemang, är över. Tack och lov för det. Jag avskyr Pride som pesten och törs säga det högt. Det är jag så klart ganska ensam om, eftersom många tror att detta är detsamma som att vara homofob. Men det är det inte alls. Även om givetvis Pride-arrangörerna skulle hävda det.

Nej, sexuellt avvikande blir inte diskriminerade i Sverige.

Sverige har anammat HBTQ-rörelsens budskap mer än kanske något annat land. Och det handlar inte om att ge människor med avvikande sexuella preferenser jämlikhet och lika rättigheter, det är bara det sedan länge uttjatade budskapet. Jämlikhet har man redan fått, men, precis som radikalfeministerna, försöker man att låtsas som att så inte är fallet. I Sverige blir inte HBTQ-personer diskriminerade mer än i enstaka undantagsfall, så slumpmässiga att man inte kan hävda att HBTQ-personerna blir mer illa behandlade än någon annan; svenskarna tillhör – även i detta avseende – världens mest fördomsfria. Det är bra. Ja, gott nog.

Varför inte erkänna att man är avvikande. Och att det är helt OK?

Istället har HBTQ-rörelsen andra och betydligt mer tvivelaktiga mål. Att, som jag ovan, kalla alla som inte är heterosexuella för samlingsnamnet ’avvikande’ är till exempel inte något som man gillar. Trots att det är sant utifrån objektiva ståndpunkter. Att det ligger en värdering i det, nämligen att heterosexualitet är normalt, stämmer bara för den som upphöjer normalitet till det bästa och enda acceptabla. Varför inte istället hävda att avvikelser är både OK och ibland eftersträvansvärt? Det skulle, om inte annat överensstämma med verkligheten bättre.

Att kritisera HBTQ? Nej, men det går väl inte?

Det här är ett stor och ofta förbigånget ämne. I Sverige har det börjat gå att kritisera islamister och ävern radikalfeminister. Men HBTQ-rörelsen? Nej. Och det beror främst på att den utåt framstår som så homogen. Men det är fel. Jag vill i denna krönika och tre till visa vad som är de största felen och varför det finns oerhört mycket att kritisera, fenomen som slagit sina klor i Sverige som är potentiellt ytterst skadliga.

 

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

http://www.varldenidag.se/…/…/reprfn!LuAvHr6E7tVhyJNTfJYtSg/

https://www.google.com/url…

http://www.gp.se/…/teodorescu-sverige-behöver-modiga-politi…

https://asikt.dn.se/…/stat-och-kommuner-ska-inte-delta-i-h…/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *