Ivar Arpi: En kommentar om Nuri Kinos senaste krönika på SvD:s ledarsida.

av | 11 oktober, 2018

Nuri Kino

Det är få journalister jag högaktar lika mycket som Nuri. Ni som har följt mig de senaste åren vet att jag har skrivit mycket om kristna i Mellanöstern, om assyrier/syrianer. Länge skrevs det väldigt lite om dem trots att de har varit utsatta för ett folkmord. Förövarna har främst varit Islamiska staten, eller al-Qaida i Irak som de hette innan dess. Från dag ett har Nuri skrivit om detta. Hans första texter kom i början 00-talet, när morden började. Länge var han en ganska ensam röst som talade till en ganska likgiltig omvärld. Till stor del tack vare honom lyftes frågan högt upp på agendan.

Hur orkar (och orkade) han? Det har jag frågat honom flera gånger. I den här texten finns en del av förklaringen. Det är hans släkt, hans folk, som har drabbats. Som alla vet är det inte första gången som assyrier/syrianer och andra kristna i Mellanöstern drabbas av övergrepp som utförs av deras grannar. Det är hundra år sedan turkar och andra begick folkmordet på greker, armenier, assyrier, syrianer och andra. Ännu i dag har inte Turkiet erkänt det.

För mig är det inte det minst svårt att förstå varför man på grund av detta upplever stor samhörighet med sin grupp. Om till och med jag som utomstående kan känna mig så illa berörd av deras öde, hur känns det inte för de vars familjemedlemmar mördas bara för att de har en annan religion eller etnicitet? Inte undra på att man känner ett behov av att hålla ihop. I den omgivningen är det en överlevnadsstrategi.

Att man sedan har med sig detta när man flyttar, nej flyr, till Sverige är inte det minsta konstigt. Hade det ens varit moraliskt om man helt lämnade sin identitet för att man flyttade till ett annat land? Vore det inte illojalt? Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta hur jag själv hade tänkt i motsvarande situation.

Med detta sagt kvarstår min kritik mot det Nuri beskriver i sin artikel. Om man endast röstar i linje med sin släkt eller klan, eller etniska grupp, och om politiker oblygt appellerar till detta, kan det leda till mer splittring i samhället. Den sortens mobilisering sker inte i ett vakuum. Om vissa grupper lyckas få in representanter på detta sätt, kommer andra grupper känna sig manade att agera på liknande sätt. Annars blir man utan röst.

Det som skiljer etnisk tillhörigheten från exempelvis LO är att man (lättare) kan lämna LO bakom sig. Och vad händer när majoriteter, eller den största minoriteten, börjar göra likadant? I USA har det redan skett, där Donald Trump lockade till sig vita väljare som känt sig glömda av Demokraterna, som med sin identitetspolitik riktade sig mot alla minoriteter, utom just vita amerikaner. Vi är inte där ännu, men det är vad som ligger i korten.

När ideologi blir mindre viktigt än vilken etnisk tillhörighet en politiker har, då är vi på väg åt fel håll.

Ivar Arpi

Läs Nuri Kinas krönika här…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *