Helena Edlund: Flirtandet med religiösa extremister är inget nytt

av | 31 oktober, 2018

Måsteläsning II. Ännu en text av Helena Edlund (från 1 september) som är lika aktuell idag. 

Nyheten att socialdemokrater spridit lögner om andra partier i sociala medier, slog ned som en bomb mitt i valrörelsen. Bland annat påstods att Moderaterna och Sverigedemokraterna ville dra in medborgarskapet för samtliga som kommit till Sverige efter 1970, att moskéer skulle stängas ned och att muslimer riskerade att förlora sina barn. På arabiska och somaliska uppmanades därför invandrare att rösta på Socialdemokraterna, för sin egen och för islams skull. Om detta har jag skrivit här.

Socialdemokraterna beklagade, dementerade (på svenska) och inledde uteslutningsärenden.

Men de politiska partiernas flirtande med religiösa extremister – i klartext islamister – är inget nytt, varken inom S, MP, V, M eller C. Samarbetet har pågått i många år, i Socialdemokraternas fall i flera decennier. Tanken har varit att bedriva en identitetspolitiskt baserad byteshandel: Partierna har lurats i fällan att anta att de islamistiska krafter som påstår sig företräda det så kallade  ”muslimska civilsamhället” representerar ”alla Sveriges muslimer” och genom att låta dessa islamister få politiskt inflytande, har partierna trott sig kunna köpa ”Sveriges muslimers” röster.

Men majoriteten politiska partier tycks ha missat att muslimer inte är en homogen grupp, på samma sätt som som kristna, rödhåriga eller joggare inte är homogena grupper. Många kulturella och troende muslimer har dessutom flytt från islamistiskt förtryck och vill absolut inte företrädas av religiösa extremister. Ändå har entrismen tillåtits fortsätta och islamisterna har stärkt sitt grepp om partierna.

Logiken har varit enkel. You scratch my back, I’ll scratch yours.

Inför valet 2018 har dessa intensiva samarbetsinsatser slagit ut i full blom och Sverige bevittnar nu yrvaket hur klankulturen tagit plats i partierna och hur vår västerländska syn på demokrati åsidosätts, vilket Adam Cwejman skriver om i GP. Johan Westerholm på Ledarsidorna skriver idag om den tyska forskningsrapport om fundamentalism och integrationsproblemen i Europa som visat att en tredjedel av alla sunnimuslimer i Sverige motsätter sig integration. Texten behandlar även hur muslimska separatister arbetar politiskt med bland annat Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet samt med forskare på svenska universitet. Kristdemokraten Lars Adaktusson skriver i Dala-Demokraten om islamismen som hot mot Sverige och i en text i SvD beskrivs hur den religiösa extremismen splittrar samhället mellan å ena sidan muslimer som önskar västerländsk demokrati och å andra sidan muslimer som bekämpar västerländsk demokrati.

Med anledning av detta lägger jag ut en del ur kapitlet ”Identitetsdebatt i samarbetets tid” som i sin tur är hämtad ur min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan, som släpptes tidigare i år. Kapitlet handlar om vad jag fann, när jag började nysta i orsakerna till att jag inför kyrkovalet 2013 attackerades så oerhört hårt från socialdemokratiskt håll. Jag hade då skrivit ett antal artiklar i Kyrkans Tidning där jag ifrågasatte varför Svenska kyrkan inte vågade vara stolt över sin kristna tro och varför religionsdialogen med främst företrädare för islam tycktes bedömas som så viktig att Svenska kyrkan var beredd att förändra lära och liv för att anpassa sig.

För detta påstods jag vara rasist, islamofob och högerextremist. De mest hänsynslösa attackerna kom från tankesmedjan Seglora Smedja med Helle Klein i spetsen. Smedjan finansierades bland annat med stiftskollekter från Stockholms stift och mottog rundliga bidrag och ett stort antal uppdrag från Svenska kyrkan.

Det visade sig att Tro och solidaritet, som är en förening för socialdemokrater inom Svenska kyrkan, fått i uppdrag av det socialdemokratiska partiet att hålla i kontakterna med de muslimska och islamistiska organisationer som ville samarbeta med Socialdemokraterna. Någon på Sveavägen 68 hade förmodligen insett att den islamistiska syltburken var en av dem man inte ville bli påkommen med fingrarna i, och vilken organisation var bättre lämpad för att låta samarbetet med islamister passera under radarn än Svenska kyrkan?

Svenska kyrkans identitet tycktes vara en känslig fråga, men jag kunde inte förstå varför den var känslig. Det skulle nämligen dröja innan jag och allmänheten fick kännedom om att Sveriges Muslimska Råd (SMR) redan efter valet 1994 hade tagit kontakt med Socialdemokraterna och signalerat ett intresse för ökat politiskt samarbete.

SMR var – och är – en paraplyorganisation som under sig samlade ett stort antal muslimska organisationer, varav flera betraktades som islamistiska. SMR har ofta presenterat sig som representanter för ”muslimer i Sverige” trots att muslimer (lika lite som kristna) knappast är en homogen grupp. I Sverige bor exempelvis idag många muslimer som har flytt islamistiskt förtryck och många icke-troende med muslimsk bakgrund. De vill självklart inte representeras av islamister.

Socialdemokraterna lät dock inte den detaljen avskräcka. I Broderskapsrörelsens medlemstidning konstaterades däremot inför valet 1998 att ”det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige – de skulle tillsammans kunna lyfta vilket parti som helst till oanade höjder” (Sydsvenskan, 2006-05-09). Socialdemokraterna såg helt enkelt vinsterna med ett partnerskap med SMR och under åren 1996 till 1998 hölls fyra gemensamma seminarier, bland annat på Bommersvik. Det fjärde seminariet beskrivs ha haft ”en mer direkt inriktning på socialdemokratiskt politiskt engagemang”. Medverkade gjorde Aftonbladets Helle Klein, som prästvigdes först 2008 (Broderskapsrörelsen Rapport 4/99, sid 1).

Seminarierna bekostades av projektmedel från Invandrarverket, Inrikesdepartementet och SAP:s jubileumsfond och beskrevs senare som ”en rejäl dialog mellan socialdemokratiska idéer och traditioner samt muslimska ideal för samhället” (Broderskapsrörelsen Rapport 4/99, sid 2).

Efter valet betraktades samarbetet med SMR som en bidragande orsak till den socialdemokratiska valframgången (Broderskapsrörelsen Rapport 4/99, sid 2): ”Efter avslutad projektperiod kan konstateras att projektet varit mycket framgångsrikt och inte minst genom SMR:s aktiva bidrag har muslimernas valdeltagande sannolikt varit högt och många har röstat på Socialdemokraterna.”

Men samarbetet var en win-win situation. Även SMR:s representanter var mycket nöjda och angav bland annat att man av Socialdemokraterna erhållit viktig kunskap om föreningsliv och organisation, blivit mer säkra gällande sin politiska medvetenhet och lärt sig att ”säga ifrån när det behövdes” (Broderskapsrörelsen Rapport 4/99, sid 6).

Problemet var bara att flera ledande personer i Sveriges Muslimska Råd var islamister. Mahmoud Aldebe, som var ordförande för SMR när samarbetet inleddes, hade exempelvis varit öppen med sin önskan om att införa sharialagar och organisationen samarbetade med det islamistiska Muslimska brödraskapet (MB) (DN 2006-04-27). Aldebe delade MB:s åsikt att religionen skulle influera politiken och samarbetet med Socialdemokraterna ledde bland annat till att SMR bildade en politisk organisation med namnet Politisk Islamisk Samling (PIS) (Broderskapsrörelsen Rapport 4/99, sid 6f).

År 1999 slöt så Socialdemokraterna ett avtal med SMR som innebar att partiet skulle verka aktivt för att muslimer skulle placeras på valbara platser på partiets valsedlar och i politiska nämnder. När den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg offentliggjorde samarbetsavtalet, förnekade både S och SMR först att ett sådant avtal över huvud taget existerade och Hägg flyttades ned till icke-valbar plats på riksdagslistan. Överenskommelsen offentliggjordes dock så småningom, och uppmärksammades av media (Expressen 2014-01-29).

I avtalet gavs den så kallade Broderskapsrörelsen (Sveriges kristna socialdemokraters förbund) ett särskilt uppdrag för att hjälpa SMR att få inflytande över svensk politik. Bland annat skulle Broderskapsrörelsen arbeta för lagstiftade muslimska helgdagar, muslimers rätt till ledighet under fredagsbönen och införande av en statlig imamutbildning.

Broderskapsrörelsen och Sveriges Muslimska Råd hade tidigt bildat en gemensam arbetsgrupp. I rapporten Delaktighet, identitet & integration som släpptes 1999 slogs fast att man tillsammans skulle intensifiera opinionsarbetet avseende ”muslimer i Sverige, attityder mot muslimer och islam i världen” (Broderskapsrörelsen Rapport 4/99, sid 9). Rapporten angav även följande konkreta mål (Broderskapsrörelsen Rapport 4/99, sid 8): ”Under kommande mandatperiod ska muslimers delaktighet i socialdemokratin utvecklas så att: 2002 ska bland socialdemokratiska förtroendevalda finnas muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och på riksdagslistorna i minst fem län. SAP ska ha 2 000 muslimska medlemmar och 300 ska ha fått en politisk grundutbildning. En viktig del i arbetet är att föra fram muslimer för uppdrag i styrelser och nämnder.”

MSB-rapporten Muslimska Brödraskapet i Sverige som släpptes i början av 2017, skildrar bland annat SMR:s strävan efter samhällsinflytande och samarbetet mellan SMR och Broderskapsrörelsen beskrivs där på följande sätt (MSB Rapport; Muslimska Brödraskapet i Sverige, sid 20): ”Mahmoud Khalfi, imam i MB:s viktigaste svenska moské, såg det dock som en framgång för MB:s islamism när Mehmet Kaplan fick jobbet som minister i den rödgröna regering som leds av Stefan Löfven. I arabiska medier sa han bland annat att ‘genom Mehmet Kaplans politiska karriär skedde ett genombrott för islamisterna i Sverige’. Khalfi berömde dessutom svenska politiker för att de ‘har normaliserat relationen med Islamiska förbundet som är kända för sin tillhörighet till Muslimska brödraskapet’.

Den här processen inleddes dock för flera år sedan i Sverige. Och vill man ha en startpunkt är den överenskommelse som dåvarande socialdemokratiska Broderskapsrörelsen (numera Tro och solidaritet) slöt med Sveriges Muslimska Råd (SMR) 1999, en bra start. I den överenskommelsen framgick tydligt att SMR ville ha ett parallellsamhälle. Den grundläggande tanken att ‘muslimer’ utgör ett kollektiv med en viss definition utgör, som påpekats, en bärande idé hos MB (och andra islamister).”

Inför valet år 2006 omsatte Mahmoud Aldebe teorin från samarbetet med Broderskapsrörelsen till praktik. Han skickade då ett sju sidor långt brev till samtliga riksdagspartier, fyllt med krav på hur det svenska samhället skulle anpassas till vad Aldebe menade var ”den muslimska minoritetens” önskemål.

Bland annat krävdes införande av en statlig imamutbildning (som nu finns), betald ledighet vid muslimska helgdagar och att imamer och hemspråkslärare automatiskt skulle få lärarlegitimation. De skulle sedan, som ordinarie lärare, undervisa i religion och språk för att ”skapa en naturlig integrering av islam i svenska skolor”. Att göra islam till en del av den svenska skolan skulle enligt Aldebe minska behovet av muslimska friskolor. Vidare framfördes krav på muslimska begravningsplatser i samtliga kommuner, grönt ljus för halalslakt, könssegregerade simhallar och gym (vilket nu finns), samt byggande av en moské i varje svensk kommun (som Aldebe krävde skulle byggas ”utan hinder” och för vilka kommunerna skulle garantera räntefria lån). Slutligen krävde Aldebe införande av särlagstiftning och sharia, främst gällande familjerätt, för att ”befrämja den muslimska gruppens status och skydda den mot majoritetssamhället”.

När identitetsdebatten drog igång hösten 2011 existerade alltså sedan länge ett nära, men inofficiellt, samarbete mellan Socialdemokraterna och SMR. Samarbetet fick dock synliga konsekvenser: under Broderskapsrörelsens 63:e kongress, som hölls under sommaren 2011, beslutade Broderskapsrörelsen att ta ännu ett viktigt och symboliskt steg: förbundet skulle byta namn och den kristna profilen ersättas av en mångreligiös.

Namnbytet presenterades i juni 2011 på följande sätt av dåvarande ordförande, Peter Weiderud (som var en av dem som först aktivt förnekat samarbetet mellan S och SMR) (kristenvanster.wordpress.com 2011-06-28): ”Rörelsens namn kommer i fortsättningen att vara Socialdemokrater för tro och solidaritet, och samla svenskar ur alla religioner och trosriktningar, vars övertygelse leder dem till ett politiskt vänsterengagemang.”

Min första debattartikel publicerades den 17 augusti 2011, det vill säga mindre än två månader efter Weideruds offentliggörande av den kristna Broderskapsrörelsens omstöpning till det mångreligiösa Tro och solidaritet. Socialdemokraterna hade tagit ett stort och viktigt steg för att möta SMR.

Men det fanns ett litet problem: många gamla broderskapare ifrågasatte den nya inriktningen och att förbundet utan att problematisera det gick från att vara kristet till mångreligiöst. En gammal broderskapare berättade flera år senare för mig att man på lokal nivå hade ifrågasatt riksnivåns beslut. Personen menade att ”det gick att ta på missnöjet, folk hade väl inget emot muslimer men man var fly förbannade över att vi som kristna socialdemokrater inte skulle få fortsätta vara just kristna socialdemokrater”.

Adam Cwejman beskrev i en ledare i Göteborgs-Posten hur Socialdemokraternas relationer med SMR visade sig genom det mycket nära samarbetet mellan SMR och Broderskapsrörelsen/Tro och solidaritet (GP 2016-04-27): ”Vill man förstå var [den imploderande identitetspolitiken] började bör man ta en titt på en av Socialdemokraternas fem sidoorganisationer, Socialdemokrater för tro och solidaritet. År 1999 skrev organisationen, som då hette Broderskapsrörelsen, ett dokument tillsammans med Sveriges Muslimska Råd (SMR). Broderskapsrörelsen skulle hjälpa rådet att få mer inflytande över svensk politik. [—] Avtalet mellan Tro och solidaritet och SMR är kanske det tydligaste exemplet på den identitetspolitiska kohandeln. Budskapet var solklart: Ni får inflytande och politisk makt, vi får tillgång till väljargrupper. [—] Denna politisk-religiösa kohandel har gjort att svensk demokrati sent i livet introducerats till politisk klientelism. En sorts politiskt system som bygger tjänster och gentjänster och inte nödvändigtvis en gemensam politisk klangbotten.”

Tjänster och gentjänster. Det var måhända det som allt kokade ned till, men om allt detta hade jag självfallet ingen som helst aning sommaren 2011. Att i ett så känsligt läge börja efterlysa en tydligt kristen identitet och problematisera relationen till islamism och jihadism på det sätt som jag gjorde i mina debattartiklar, var dock en extremt dålig tajming.

Socialdemokraternas upprördhet över identitetsdebattens frågeställningar hade alltså en fullt logisk förklaring. Socialdemokratin befann sig i en känslig fas där samarbetet med SMR intensifierades och fördjupades. Då gällde det att lägga locket på för att undvika öppna protester i de egna leden. Många medlemmar i Broderskapsrörelsen/Tro och solidaritet läste ju Kyrkans Tidning, och artiklarna kommenterades och diskuterades. Genom att rasiststämpla debattörerna och brännmärka åsikterna, hoppades man kanske kunna tysta frågorna inom de svenskkyrkliga leden i allmänhet och de socialdemokratiska leden i synnerhet.

Weiderud lämnade ordförandeposten år 2015 och är idag chef för Svenska institutet i Alexandria. Till ny ordförande för Tro och solidaritet valdes Ulf Bjereld, som varit förbundsstyrelseledamot sedan 2005. Bjereld är även en del av regeringskretsen och företräder en mycket aktivistisk del av socialdemokratin.

I skrivande stund är Ulf Bjereld professor vid Göteborgs universitet, adjungerad i Socialdemokraternas verkställande utskott, ledamot i domkapitlet i Göteborgs stift, svenskt frontnamn för Ship to Gaza samt ordförande i Nämnden för samhällskunskap och humaniora hos Vetenskapsrådet (som fördelar statliga forskningsanslag på omkring 300 miljoner kronor per år). Utöver detta utsågs han i juni 2016 till regeringens utredare av statsbidrag till trossamfunden. Grundkravet på en sådan utredare borde vara att utredaren är opartisk, men opartisk är det sista Ulf Bjereld är. Han har istället, i drygt ett decennium, aktivt medverkat till att göra Muslimska brödraskapets svenska gren till en del av Socialdemokraterna.

Att man därigenom valt att ge islamister tillgång till maktens korridorer är inget som har bekymrat varken det socialdemokratiska partiet, Tro och solidaritet eller Ulf Bjereld. Under den socialdemokratiska partikongressen 2013 valdes exempelvis Islamiska förbundets ordförande Omar Mustafa under närmast kuppartade former in i partistyrelsen. När Mustafa efter kort tid tvingades att avgå, just på grund av sina islamistiska kopplingar och oviljan att prioritera socialdemokratiska värderingar framför muslimska, kritiserades detta starkt av Ulf Bjereld. På sin blogg kallade Bjereld avgången för en ”källkritisk kollaps” och menade att kritiken mot Mustafa kunde uppfattas som att det fanns en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim (ulfbjereld.blogspot.se, 2013-04-14).

Samhället och de politiska partierna blinkar förvånat och verkar fullständigt överrumplade. De borde de inte vara. Samarbetet mellan Socialdemokraterna och islamistiska krafter inleddes för ett kvarts sekel sedan. Båda parter var medvetna om att samarbetet var ren byteshandel: inflytande mot röster.

Den anti-demokratiska och religiöst extremistiska utveckling vi idag betraktar inom de politiska partierna i allmänhet och inom socialdemokratin i synnerhet, är därför inte tragiska misstag i arbetet. Det är istället frukten vi skördar efter decennier av islamistisk entrism.

Helena Edlund

Originalartikel här…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *