Inga-Lisa Sangregorio: ”Vi har alla blivit lurade”!

av | 4 november, 2018

I SPF Senioren intervjuar Ulrika Palmcrantz i en artikel Inga-Lisa Sangregorio 82 år som har skrivit en bok om det det svenska pensionssystemet för att hon är arg.
Hon skrattar när hon tänker på hur vissa säkert tänker att ”nu är den där arga 82-åringen i farten igen”. Förra gången hon kom ut med en bok handlade det om rätten att få bestämma över sin egen död. Och nu är det pensionssystemet hon ger sig på, i boken Blåsningen – Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla.
Hon säger: “Jag är faktiskt ännu argare nu efter att ha skrivit den här boken än jag var innan. Det var ännu värre än jag trott. Jag visste att vi blivit fattiga men inte hur mycket.”
Det hela började med att Inga-Lisas man skulle rensa bland gamla papper. Hans första pensionsbesked fanns med där i högen och Inga-Lisa bestämde sig för att spara den och titta lite närmare på siffrorna och vad som egentligen hänt de senaste tjugo åren.

Själv hade hon, efter ett helt yrkesliv där hon arbetat som bland annat journalist, byrådirektör och lärare, hamnat under EUs fattigdomsgräns. Fram till 80 års ålder hade hon en privat pensionsförsäkring, men när den tog slut för två år sedan hamnade hon ”under strecket”.
Det som främst intresserat Inga-Lisa i hennes grundläggande genomgång av pensionssystemet är utvecklingen av den allmänna pensionen, den som grundar sig på tidigare förvärvsarbete. Hon jämförde sin mans allmänna pension och hur den utvecklats från 1995 fram till nu med hur ersättningen till riksdagsledamöterna förändrats under samma period. 1995 fick en riksdagsledamot 26 500 kr per månad, 21 år senare var arvodet 63 800 kr. Under samma period hade den högsta ATP-pensionen höjts från 14 169 kr till 17 889 kr per månad.

Räknar man bort inflationen har hans pension ökat med 190 kr, eller 26 procent, under dessa 21 år. Riksdagsledamotens arvode har höjts med 30 700 kr i månaden, vilket motsvarar 140 procent. Alltså 190 respektive 30 700 plus.
Det skrev Inga-Lisa i ett Facebook-inlägg, och avslutade med orden Ja, jag VET. Han borde förstås ha haft vett att dö tidigare.
Hon fick väldigt mycket respons på det inlägget, det sjöd av ilska och upprörda känslor därute.
Hon säger: “Jag skrev en debattartikel i Expressen också och jag fick väldigt mycket heja-rop efter det. Folk kunde stanna och hoppa av cykeln för att säga att de tyckte att det var bra att jag skrev om ämnet.”

Så ringde de från Karneval förlag och undrade om hon inte kunde tänka sig att skriva en bok om ämnet. Och så blev det, en riktig djupdykning ner i ATP-systemet och dess omgörning till DNP, det nya pensionssystemet.
Hon fortsätter med att säga: “Det är upprörande när man tittar närmare på hur allt har gått till. Pensionsgruppen har alltid varit en hemlig och sluten liten grupp, ingen har insyn i vad de gör. De kom med en utredning på 900 sidor våren 1994 och plötsligt var det så bråttom med allting. Det var ju valår.”
Inga-Lisa har kommit fram till att det som minst lika mycket låg i fokus som själva pensionerna vid omgörningen, var att man på något vis skulle uppfostra svenska folket moraliskt, hur man skulle tänka när det gällde arbete och pension.

Hon säger: “Man ville lära svenska folket att de ska arbeta, helst heltid och hela livet, och tänka på sin pension från unga år. Alla skulle plötsligt lära sig handla med aktier, och blev det inte bra var det ens eget fel. Man kunde ju lika gärna ha utbildat folk i roulette-kunskap! Om det nu finns någon kunskap kring det här är det väl bättre att överlåta det på de som kan?”
Inga-Lisa håller med om att ATP-systemet behövde justeras. Att det var de 15 bästa åren av 30 som räknades, det var lite för generöst. En svaghet i systemet var också att ATP följde prisutvecklingen istället för löneutvecklingen, vilket gjorde att under år med låg tillväxt och svag löneutveckling kunde pensionärerna hålla jämna steg med löntagarna. Senare, när reallönerna ökade kraftigt samtidigt som inflationen var låg blev det istället ogynnsamt för pensionärerna.

Hon säger vidare: “Men ATP var i alla fall ett system man kunde förstå, och det hade inte behövt göras om så drastiskt. Med det nya systemet lade man över alla risker på pensionärerna, och ingen kunde längre förutse hur mycket man skulle få per månad. Det är dessutom konstruerat så att du blir fattigare ju äldre du blir. Nyblivna pensionärer får 18 procent högre pension än de egentligen ”borde” få, men sen sänks pensionen i förhållande till löneutvecklingen med 1,6 procent om året. Lever du då i trettio år och bara har din allmänna pension, har du bara hälften kvar på slutet.
Inga-Lisa tror att hela systemet måste göras om för att det ska kunna bli bra. Hon önskar sig en grundpension som är lika för alla och tillräckligt hög för att ingen pensionär ska behöva känna att de inte har råd att köpa busskort, en ost eller gå till tandläkaren. Hon tycker inte heller att systemet ska bygga på bidrag för dem som har det sämst ställt.

Och fortsätter med att säga: “Jag har två vänner som bytte ner sig till ettor för att få ner utgifterna, men det vann de ingenting på eftersom bostadstillägget då sänktes. Det kan inte vara rimligt att gamla ska bli så fattiga parallellt med att löntagarna fått det så mycket bättre. 2014 när bromsen slog till för tredje gången fick jag och min man 825 kr mindre varje månad. Samtidigt införde man det femte jobbskatteavdraget, det skulle kosta 12 miljarder. Allt slog rekord det året, utlandssemestrar, Porscheförsäljning. Men pensionärerna skulle ha mindre.
Det irriterar Inga-Lisa att vi har bilden av att Sverige är så hederligt och bra.
Till sist säger Inga-Lisa: “Den här höga svansföringen, den irriterar mig. Man har till och med använt Sida-pengar för att utbilda folk i fattiga länder om det svenska pensionssystemet, det är ju barockt! Jag tycker att man ska göra om hela skiten och be om ursäkt.”

Denna artikeln och den bok Inga-Lisa skrivit borde var och en av de politiker som sitter i Sveriges riksdag läsa, för kanske de då skulle förstå att det pensionssystem de införde 1994 inte var något annat än ett hastverk som skulle göras om från första början. Det skulle precis som Inga-Lisa säger göras om så att pensionären hade en grundpension som går att leva av och att de inte ska behöva söka bidrag för att få ekonomin att gå ihop.
Men allt detta är nog för mycket för politikerna att förstå, kanske vissa politiker i vissa partier skulle göra det medan andra politiker bara skulle säga att “gnälliga pensionärer” är inget att bry sig om och att det kommer aldrig att drabba oss för vi tillhör eliten och den enda gången vi bryr oss om den gruppen är vart fjärde år då vi lovar dem guld och gröna skogar. Men vi kan ju lova samma saker vid vart val för de kommer säkert inte ihåg vad vi lovar dem, de minns säkert inte det utan går på våra lögner gång på gång.

För tyvärr är det så att pensionären är osynlig i dagens samhälle, de precis som dem som har assistans.
De kan demonstrera men hur många bryr sig om det?
Vi som är pensionärer är en stor del av befolkningen men vi har mycket lite att säga till om, vi utgör 19,8 procent av befolkningen men har inte många representanter i riksdagen. Vi har gjorts osynliga av politiker som hellre vill satsa energi på uppgifter som de tycker är intressanta och mer givande.
Sådana frågor som migration, miljö och andra uppgifter som också är nödvändiga att ägna tid åt, men med 328 000 fattigpensionärer så måste där avsättas tid för dem, för oss också för gruppen kommer inte bara att försvinna som nog de flesta av politikerna hoppas på, den kommer nog snarare att öka när migranterna som inte fått arbete går i pension.

https://www.senioren.se/nyheter/vi-har-alla-blivit-lurade/?fbclid=IwAR2ohEjhCGeCfVRDwBNSBszfBxjPKYByKWX9cdkQuhkJxamVBC_pqS4hdI0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *