När ilskan blir till sorg

Jag håller delvis med Heberlein Ann när hon skriver:

“Vår samtid brottas med så många problem. Kanske är det därför människor väljer att rikta sin frustration mot relativt harmlösa företeelser, som att två förskolor i landet har valt att inte fira Lucia? För att man inte orkar ta in allt elände? Jag vet inte – men konstruktivt är det inte. Världen brinner. Sverige går sönder. Människor rasar över ett inställt Luciafirande.”

Jag är en av dem som skrivit om dessa två förskolor. Jag är också en skribent som varje vecka skriver om våldtäkt. Jag är också en av Heberlein Anns följare som hade hoppats på att hennes bok “Våldtäkt och kultur” skulle leda oss rätt i debatten, i de politiska besluten men kanske framför allt hade jag en förhoppning om att våldtäkt skulle börja tas på allvar. Så har det inte blivit. Varför sexuellt våld inte tas på allvar nog ingen längre förstå.

När det kommer till förskolan och de reaktioner som följde i dess spår finns en ytterligare en dimension att ta hänsyn till. Det handlar om Sverige och det som vi identifierar som svenskt. Det kan man knappats nämna utan att anklagas för det ena eller det andra. I botten av den här frustrationen tror jag alltså att det finns en sorg över att också behöva kämpa för det som är en omistlig del av vår identitet och historia.

Det betyder inte att man slutat bry sig om sexuellt våld. Jag skrev ett inlägg om en gruppvåldtäkt. Den texten delades 17 000 gånger. Och den delades just därför att människor känner en sådan ilska, frustration och outsäglig sorg över det ökade sexuella våldet. Samtidigt som vi likt en förskrämd åskådarskara bara kan stå vid sidan av och titta på. Vi kan inget göra förutom att försöka sprida de kloka röster som skriver om sexuellt våld, så som Heberlein och rösta vart fjärde år men när inte ens väljarnas röster tas på allvar så…ja då blir det svårt.

Läs Ann Heberleins artikel här…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *